Den åländska misstänksamheten

Där stod en skakad ordförande Julius Sundblom framför sitt förvaltningsråd den 5 augusti 1922. Han avlade en dyster rapport från Helsingfors. Banken måste skrapa ihop ett rejält eget kapital, annars skulle Ålands Aktiebank stängas av finansminister Ernst Gråsten. Författaren Erik Tudeer beskriver mötet:

Man konstaterade att läget var bekymmersamt och att det i första hand gällde att försöka få fram en aktieemission. Så långt var saken klar. Oklart var däremot varför ålänningarna skulle vilja satsa pengar på nya aktier i ÅAB, utan hopp om utdelning inom överskådlig framtid och med uppenbar risk för nya kapitalförluster.

Varför skulle någon vara så våghalsig? Här finns det orsak att lämna det svettiga mötet en stund och ta ett skutt ännu längre bakåt i tiden. Då får vi en inblick i hur ålänningarna såg på placeringar i medlet av 1800-talet. Ålands första bankinrättning öppnade 1856. Sparbanken för Åland hade det vällovliga syftet att göra allmogens besparingar räntebärande och locka fram dem från kistbottnar och strumpsockor, som historikern Georg Kåhre skriver.

Det blev inte så att horder av ivriga sparare stormade banken med sina rubel. Tvärtom, det ekade tomt på banken där den låg ack så vackert intill Saltviks kyrka. Tre år efter starten hade sparbanken futtiga 91 deponenter och en utlåning på 720 rubel. Inte mycket att smälla med hängslena över. Vad var det som gick snett? Samma år som banken invigdes öppnades Öresund för bondeseglation och två år senare seglade åländska skutor i nordsjöfart. Det betydde i sin tur att skeppsbyggande och åländsk sjöfart gick en lysande utveckling till mötes.

De enda som hängde läpp var personalen på sparbanken. De fick inte vara med och leka. Vi låter Kåhre förklara:

Sjöfarten var en övermäktig konkurrent om besparingarna. Dessa behövde inga förmedlare. De placerades i fartygsandelar. För Ålands allmoge, bönder och torpare, drängar och pigor, tedde sig bankräntan närmast skrattretande i jämförelse med fartygens utdelningar, som för resten räknades i rediga pengar, inte i fattiga procenter. Fartygsdelen åtföljdes dessutom av fina naturaförmåner såsom avräkningskalas och stapellopp med tillhörande traktering.

Det var helt enkelt roligare och mer spännande att placera i fartygsandelar! Därför är det inte förvånande att man i stugorna runtom på Åland talade om att man skulle ha kläder, kaffepanna och fartygsandelar. Saken blev ju inte bättre av att de första affärsbankerna på Åland möttes med skepsis. Som Tudeer skriver:

En klassisk misstanke mot affärsbankernas landsortsfilialer är att de lånar ut landsbygdens pengar till herrarna i Helsingfors. […] En vanlig uppfattning var också att vanligt folk inte betjänades med krediter i affärsbankerna – de var till för fint folk.

Kort och gott: i takt med att sjöfarten växte sig stark, växte den åländska entreprenörsandan och kan-självkänslan. Skulle förvaltningsrådet för Ålands Aktiebank klara av att lirka fram de nödvändiga pengarna för att vara vid liv när man ringde in nyåret 1923? De församlade tvekade, men lovade att höra sig för i sin krets. Sedan enades man om en extra bolagsstämma och gick hem.

100 berättelser genom 100 år

Joakim Enegren
Med bidrag av Annika Lundqvist, Leo Löthman och Teo Tuominen.
Foto: Ryamatta (140 x 165 cm ) med sjöfartsmotiv från Pålsböle, Finström. Ålands museum