Pengarnas framtid

Den exponentiella tillväxten av olika kryptovalutor hotar de nationella monetära systemen och deras oberoende och suveränitet. För att bemöta detta hot utvecklar centralbanker runt om i världen sina egna digitala valutor, det vill säga digitala centralbankspengar, Central Bank Digital Currency (CBDC). Sverige och Kina ligger i framkant i denna utveckling. De här två länderna var också de första som i tiderna införde sedelpengar. Kina, eller rättare sagt Kublaikanska imperiets Yuan dynasti, på 1200-talet och Sverige på 1600-talet, där även världens första centralbank startade 1668. De här två länderna kommer sannolikt också att bli de första stora ekonomierna som endast ger ut digitala centralbankspengar. I den här artikeln tittar vi närmare på pengarnas natur, de egenskaper som krävs av dem, hur pengar genereras och skapas, vad digitala centralbankspengar egentligen är och vilka fördelar och möjligheter det innebär. Å andra sidan ser vi på vilka risker och hot det kan medföra, särskilt med tanke på det nuvarande monetära, bankmässiga och ekonomiska systemet.

Pengar är vad vi i samhället kollektivt och samstämmigt kommit överens om vad de skall vara. Inget desto konstigare. Men, för att denna överenskommelse ska fungera måste pengarna uppfylla tre nyckelfunktioner.

För det första måste det vara möjligt att uttrycka priser på alla varor och tjänster av den enhet vi kallar pengar, så att vi enkelt kan jämföra priserna på olika saker. Denna enhet är till exempel euro, krona eller dollar. Den första funktionen som krävs av pengar är således att pengar måste vara ett värdemått.

För det andra måste pengarna bygga på allmänhetens förtroende. För att vi själva ska kunna bestämma om vi spenderar våra pengar omedelbart eller sparar dem för senare konsumtion måste pengarna behålla sitt värde. Den andra funktionen som krävs är att pengar bibehåller sitt värdet.

För det tredje måste alla som vi utbyter pengar med acceptera pengar som betalning för varor eller tjänster. Den tredje funktionen som krävs är att pengar är ett instrument för utbyte.

I det monetära system som vi har för närvarande finns det två typer av pengar; centralbankspengar och affärsbankspengar. Centralbankens pengar skapas av varje lands centralbank, till exempel Europeiska centralbanken eller Riksbanken. Centralbankspengar ger upphov till en fordran på centralbanken, det vill säga att de mynt och sedlar som ges ut är de facto obligationer som centralbanken ansvarar för. Den svenska kronan, en sedel eller ett mynt, kommer att ge upphov till en fordran mot Riksbanken och därmed naturligtvis i slutändan gentemot den svenska staten, och när det gäller euron kommer fordran att uppstå mot Europeiska centralbanken och i slutändan mot eurosystemet.

Centralbankspengar är till exempel euro eller svenska kronor utgivna av Europeiska centralbanken eller Riksbanken. Centralbankspengar kan vara fysiska pengar, dvs. mynt och sedlar, eller elektroniska pengar på kommersiella bankkonton hos centralbanken. Centralbanken skapar nya pengar genom att ge ut nya sedlar och mynt eller genom att låna ut elektroniska pengar till affärsbanker, genom ett betalningssystem.

Centralbankerna är dock inte de enda aktörerna som kan ge ut elektroniska pengar. Privata affärsbanker skapar nya pengar genom att bevilja lån till allmänheten. När en bank beviljar till exempel ett bostadslån till en kund, ådrar sig bostadsköparen en skuld i förhållande till banken. Samtidigt överför banken samma belopp till säljarens konto, som i sin tur har en fordran på banken i form av en deposition. På så sätt kommer det nya lånet att skapa nya pengar i systemet. På motsvarande sätt minskar mängden affärsbankspengar i systemet när låntagaren återbetalar sitt lån till banken.

Affärsbankerna kan naturligtvis inte skapa obegränsade belopp genom detta tillvägagångssätt, utlåningen regleras av lagar och bankregleringar. Till exempel måste en affärs-bank ha en viss mängd likvida medel för att banken ska kunna betala sina skulder till insättare om de vill ta ut sina insättningar från sina egna bankkonton. Bankerna har också strikta kapitalkrav, vilket innebär att för varje krona eller euro en bank lånar ut måste banken ha ett visst eget kapital. Bankerna finansierar sin utlåning med sitt egna kapital och genom att låna från andra parter, till exempel genom bankinvesteringar eller genom att emittera obligationer, bonds, som investerare sedan köper.

Affärsbankerna är bundna till insättningsgarantier som är en integrerad del av systemet. Insättningar som innehas av företag eller privatpersoner i banker, skulle vara mindre säkra än centralbankspengar om det inte fanns någon insättningsgaranti.

Syftet med insättningsgarantin, dvs. en sorts statlig garanti, är att försäkra allmänheten om att affärsbankspengar är lika säkra som centralbankspengar. Staten ger denna garanti eftersom samhället gynnas av att upprätthålla förtroendet för penning- och betalningssystemet.

Inga nuvarande digitala valutor, kryptovalutor eller snarare krypto- tillgångar som Bitcoin, Etherum och till exempel DogeCoin, som ursprungligen utfärdades som ett skämt (det finns flera hundratals om inte tusentals fler), uppfyller åtminstone inte för tillfället de monetära funktionerna som beskrivs ovan. De är mycket volatila, dvs. deras värde varierar kraftigt, de förmedlar inte särskilt bra information om priserna på varor eller tjänster och de är inte heller allmänt accepterade utbytesmedel. Det finns heller ingen offentlig institution eller organisation som ger garanti för kryptovalutor. De har därför inget grundläggande eller inneboende värde. Värdet garanteras endast till exempel i vissa fall, av den knapphet som finns inbyggd i utvinningssystemet.

Naturligtvis kan algoritmen som ligger som grund för kryptovalutan också vara sådan att den försöker stabilisera sitt eget värde i förhållande till pengar som utfärdas av centralbanker och regeringar och är därför knuten till exempelvis euron, dollarn eller i själva verket någon tillgångsklass, såsom guld eller fastigheter. En sådan här ”Stablecoin” är till exempel Diem som planeras av Facebook eller de token-baserade pengarna som Amazon tagit fram. De tillför knappast något nytt, och deras potentiella betydelse grundar sig snarare på det stora antalet användare av dessa tjänster.

Digitala centralbankspengar, CBDC, skulle återigen vara ett betalningsalternativ som erbjuds av en offentlig operatör. Den erbjuder säkra, grundläggande banktjänster till hela befolkningen, oberoende av kommersiella aktörer. Det enklaste sättet att förstå det är att se det som digitala kontanter, det vill säga ett betalningsmedel som garanteras, accepteras och utfärdas direkt av staten eller av en centralbank som är auktoriserad av staten. När vi betalar med sedlar eller mynt behöver vi inte affärsbanker eller andra avvecklingssystem för att registrera transaktionerna. Tredje part, icke-statliga parter, behövs inte heller när vi använder digital valuta eller centralbankspengar för att göra betalningar.

Trots kryptovalutornas brister när det gäller att uppfylla de egenskaper som krävs av pengar, innebär deras växande popularitet nya hot mot statliga aktörer och centralbanker. Centralbankernas suveränitet och integritet som kontrollant av penningmängden och operatör av det monetära systemet som helhet ifrågasätts. Riskerna för brist på reglering, såsom bedrägerier och användning av kryptovalutor för kriminella ändamål, är uppenbara.

Om centralbankerna inte reagerar tillräckligt snabbt på de förändringar som sker runt omkring oss, kan resultatet bli ett minskat förtroende för det monetära systemet. Att hamna på efterkälken i den tekniska utvecklingen kan leda till att man hamnar utanför FinTech-världen. Betalningssystemens smidighet och enkelhet skulle vara hotad, och hela processen skulle drivas och styras enbart av privata aktörer, som nästan uteslutande drivs av motivet att generera vinster.

Fem huvudprinciper kan definieras för digitala centralbankspengar eller kontanter. Valutan måste vara allmänt tillgänglig på lika villkor för alla och i hela valutaområdet. Den måste vara konvertibel till andra valutaformer, sedlar och mynt (så länge de fortfarande finns), och elektroniska centralbankspengar i pariteter. Den måste vara lika tillförlitlig som andra former av valuta. Den bör inte heller åsidosätta eller hindra privata betalningsprojekt och lösningar. Slutligen får den inte öka riskerna för den finansiella stabiliteten eller störa genomförandet av penningpolitiken.

Den troliga lösningen för att implementera CBDC är en konto- baserad lösning. Medborgarna skulle få tillgång till ett konto för CBDC-pengar hos sin centralbank, motsvarande deras nuvarande bankkonto hos en affärsbank, kallat CBDC-konto. En kontobaserad lösning skulle också göra det möjligt att betala ränta (antingen positiv eller negativ). Vid behov kan räntan på ett CBDC-konto differentieras, till exempel kan räntan vara lägre för alla belopp som överstiger ett visst kontosaldo. På så sätt skulle den summa pengar som behövs för normala dagliga tjänster alltid vara minst lika bra alternativ som kontanter. Samtidigt skulle räntebärande CBDC-pengar i en miljö med positiva räntor kunna undvika problem förknippade med ineffektiviteten hos icke räntebärande kontanter. För att CBDC-pengar ska vara ett gångbart betalningsmedel, räcker det naturligtvis inte enbart för centralbanken att utfärda det. De måste också vara tillgängliga i normala betalningssituationer, såsom betalning av fakturor via banköverföringar, betalning av inköp i stenfots- och nätbutiker samt vid överföring av pengar mellan privatpersoner. Således är det nödvändigt att CBDC-kontosystemet integreras i de olika betalningssystemen.

Förutom de uppenbara fördelarna, såsom penning- och betalningssystemets effektivitet och tillförlitlighet, den oundvikliga minskningen av kontanternas betydelse och framför allt möjligheten att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen, medför digitala centralbankspengar också andra viktiga fördelar.

CBDC skulle också göra det möjligt för personer som inte har ett konto i en affärsbank att få tillgång till betalnings- och insättningssystem (det finns fortfarande ett stort antal människor i världen som inte har ett bankkonto och därför heller ingen anslutning till smidiga och pålitliga betalnings- eller insättnings-system). Detta skulle ha stor betydelse för jämställdheten och för att stoppa utvecklingen av ojämlikhet. CBDC kan avsevärt minska risken för korruption eller annan brottslig verksamhet. Den grå ekonomin skulle beskattas bättre. Förfalskningar skulle bli omöjliga. Det skulle också öka centralbankernas ”seigniorage- intäkter”, dvs. centralbankernas intäkter från kostnaden för att skapa pengar i förhållande till deras nominella värde. Vad gäller sedlar och mynt är det frågan om kostnaden för att trycka dem, för elektroniska pengar är den relevanta kostnaden elförbrukningen. Detta förutsätter naturligtvis att andra faktorer förblir oförändrade.

Digitala centralbankspengar lämnar oss naturligtvis också med många frågor och hot. Ett av de mest centrala hoten är förmodligen bevarandet av integriteten. Hur säkerställer systemet att ingen mer information om oss och de transaktioner vi gör lämnas vidare än vad som är nödvändigt för att vidarebefordra betalningar? Detta hot mot anonymiteten är uppenbart, särskilt i auktoritära länder som Kina eller Ryssland. När vi betalar med kontanter är vi inte beroende av teknik, nätverksanslutningar eller betalterminaler. Ett annat relevant hot är att användningen av virtuella eller digitala centralbanks- pengar oundvikligen skulle innebära att man måste logga in i ett elektroniskt system. Eftersom det måste vara möjligt att göra betalningar under en rad olika omständigheter bör det också ingå i infrastrukturen för digitala centralbankspengar att möjliggöra offline-betalningar.

Ett tredje potentiellt hot är de digitala centralbankspengarnas inverkan på affärsbanker och hela deras affärsmodell. Den framtida möjligheten att hantera alla, eller åtminstone enkla, betalningstransaktioner direkt via centralbanken skulle säkerligen påverka bankernas kundbas och skulle i vissa fall till och med kunna göra det möjligt för dem att överge sin kundbas helt och hållet. Privatpersoners insättningar i affärsbanker är fortfarande ett av de viktigaste sätten för affärsbanker att skaffa medel. Centralbankerna har dock ingen anledning att under-minera ett fungerande system för utlåning till exempelvis hushåll eller företag och de vill inte ens spela rollen som låntagare. Den här frågan kommer säkert att medföra ivriga diskussioner inom en snar framtid, men de digitala centralbankspengarnas inverkan på den finansiella verksamheten kommer knappast att vara chockerande.

Det finns med andra ord en tydlig skillnad mellan centralbankernas digitala pengar och kryptovalutor. Digitala centralbankspengar har väldigt lite att göra med virtuella valutor. CBDC är inte en ny valuta, utan en digital manifestation av en valuta (euro, krona eller dollar). Detta illustreras tydligast av det faktum att en digital valuta är ett betalningsmedel som garanteras av staten eller en statlig aktör, för vilket efterfrågan i slutändan skapas genom beskattning – skatter kan alltid betalas i officiell valuta, inklusive digital valuta. Kryptovalutor saknar denna möjlighet. En digital valuta eller centralbankspengar skulle också ha en omedelbar praktisk inverkan på den monetära ekonomin. Det skulle alltså bara vara ett vardagligt betalnings-medel bland andra. Det finns ingen bred beskrivning av kryptovalutor som betalningsmedel, åtminstone inte för tillfället, eftersom de saknar de funktioner som krävs för pengar.

Slutligen kan man nämna potentialen hos digitala centralbankspengar som ett verktyg för penningpolitisk stimulans. Framför allt har centralbankerna i utvecklade länder stött på en nollräntebegränsning i sina nuvarande stimulansåtgärder, vilket innebär att räntorna inte kan sänkas till avsevärt negativa nivåer utan att orsaka betydande nackdelar för vissa aktörer. Det har också förekommit avsevärd kritik mot volymen och inriktningen av köpprogrammen som ett verktyg för monetär stimulans. Digitala centralbankspengar och medborgarnas direkta tillgång till centralbankskonton skulle möjliggöra distribution av direkta kontanta medel, det vill säga. ”helikopterpengar”, på ett enkelt och bekvämt sätt.

Text: Jyri Suonpää & Foto: Alec Favale/Unsplash