Trettiotre år vid rodret

Thorvald den uppstudsige

Thorvald ”Thusse” Eriksson måste ha anat det när han skrev på anställningskontraktet: Att han skulle komma att gå flera ronder mot redarna i bankens förvaltningsråd. Det var som bäddat för spänningar. Redarna var inte akademiker, Eriksson var jurist. Redarna såg banken som sin lilla spargris, Eriksson ville få pli på kreditgivningen. Redarna var rika, det var inte Eriksson. Föga överraskande beskriver Sven-Harry Boman, Erikssons mångårige kollega och vän, relationen mellan vd:n och förvaltningsrådet som en kamp.

– I förvaltningsrådet satt de självsäkra skeppsredarna som var kungar i sina egna bolag. Det sista de accepterade var att inte få säga hur saker och ting skulle göras. Det var på deras, alltså ägarnas, uppdrag som Thusse satt på sin stol och de kunde ju avsätta honom, men det bekom honom inte en sekund. Det var en ständig kamp, minns Boman.

I den kampen visade Thorvald Eriksson en uppstudsig fiffighet. Han resonerade sig fram till att bankens direktion, som var en ledningsgrupp för vardagsfrågor, skulle ses som en aktiebolagsstyrelse. Vilket var en slutsats som då var tvärtemot praxis i bankvärlden, men på så sätt kunde en rad frågor lösas internt i bankens ledning. Utan att man behövde besvära förvaltningsrådet.

– Jag minns att det fanns en juridisk aspekt som stödde Thusses resonemang. Åtminstone kunde han sedan säga åt direktionen att en viss fråga inte var ett styrelseärende utan ett vd-ärende. Det var hans teknik för att få fatta egna beslut, skrattar Sven-Harry Boman.

Eriksson den okuvlige

Utöver sitt direktörskap var Thorvald Eriksson en självstyrelsepolitiker i Julius ”Ålandskungen” Sundbloms anda. Hans stora produktion av politiska skrifter är imponerande, men inte överraskande. Han verkar ha jobbat dag som natt med att formulera sina idéer kring både Ålands och bankens framtid.

– Han var extremt engagerad för banken, kanske hade han bankpapperen och tankarna med sig i sängen för han kom väldigt ofta in på måndag morgon med ett antal handskrivna papper med sina utvecklingstankar.

Att bygga banken överskuggade allt annat, säger kollegan Sven-Harry Boman.

Ändå kunde Eriksson fastna i sina egna idéer. När han hade kommit fram till vad som var rätt så kunde inget få honom att ändra sig.

– Och det var ju lite farligt. Men Thusse fungerade och trivdes bäst i striden, absolut! Det var då hans styrka kom fram – och hans obändliga tro på att han hade rätt, säger Boman och fortsätter:

– Allt han gjorde var extremt logiskt enligt hans synsätt, det var alltid för husets bästa.

Thusse den handlingskraftige 

Den bild som Thorvald Erikssons kolleger målar upp av honom är samstämmig. I bankhuset trivdes han bäst på sitt rum där han fick fundera i lugn och ro. Hans tillbakadragna stil bidrog till att han inte alltid blev igenkänd på banken. En gång skulle Eriksson växla pengar för en semesterresa och sommarvikarien på valutaavdelningen tittade fundersamt på honom, Jobbar inte du här? Då ska du få personalkurs.

Men verkställande direktörens dörr stod alltid öppen och alla som knackade på erbjöds att sitta ner. Och hade besökaren dessutom en utvecklingsidé så var Eriksson idel öra.

– Thusse var en person som ville framåt, det skulle vara nya idéer och fick man med honom på något så var det bara att köra, säger Torbjörn Eliasson som var marknadschef i mitten av 1970-talet.

Han tillskriver också Eriksson mycket av äran för att Ålandsbanken tidigt kom att präglas av en informell stämning.

– Thusse var aldrig högdragen, han var kamratlig och hälsade på alla. Jag minns när vi hade besök från KOP-banken i Helsingfors. Vi tog hissen till matsalen och Thusse steg in på andra våningen. När jag presenterade Thusse för gästerna så höll de på att falla till golvet. Att chefdirektören åkte i samma hiss och åt i samma matsal som de anställda var otänkbart på KOP, säger Torbjörn Eliasson.

När det vankades fest visste personalen att de med lite lock och pock kunde övertala sin verkställande direktör att ta sig ton.

– Thusse framförde visan Märta med träbenet på sitt eget fantastiska sätt. Han var ju en riktig underhållare med en fantastisk sångröst och en härlig humor. Han gillade verkligen att uppträda, då var han i sitt esse, minns kollegan Siw Sommarlund som anställdes av Eriksson 1960.

100 berättelser genom 100 år

Joakim Enegren
Med bidrag av Annika Lundqvist, Leo Löthman och Teo Tuominen.
Foto: 1. Den som trivs i strid gör klokt i att samla krafterna i den åländska skärgården. 2. Från vänster: Tor Brenning, Thorvald Eriksson, Hugo Johansson och Algot Johansson. 3. Fr v: Inger Pettersson, Thorvald Eriksson, Agneta Welin och Birgitta Dahlén. Birger Eriksson, Ålandsbankens arkiv, Birgitta Dahléns samling, Daniel Eriksson/Ålandstidningen.